Har i kväll både läst i DN, SvD och hört på radion och sett på TV om Volvos varsel. Även om det är ett historiskt stort varsel uppfattar jag inte Volvos varsel i sig som det mest slående, inte heller att de anställda är oroliga och upprörda. I stället fångas min uppmärksamhet av den vanligtvis så gladlynte Maud Olofsson, som denna kväll i stället är klädsamt nedstämd. Hon hyllar bilindustrin, pratar om forskning och utveckling, om resurser som finns på arbetsförmedlingen, försäkringskassan (de varslade är väl inte sjuka? Ännu). Det enda jag hör är "jada, jada, jada". Alla vet att de resurser som arbetsförmedlingen har för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är uppbundna gentemot regeringens favoritåtgärd "Jobb och utvecklingsgarantin". Men vad vet jag kanske har det historisk hänt att det får föras pengar mellan anslagen... Finns det några i hemlighet utställda löften om fler platser nästa år...Att regeringens överkucku dessutom med sänkta ögonbryn och en amper uppsyn, jiddrar om omställningsförsäkringar via kollektivavtal och om att Volvo måste ta sitt ansvar, visar hur lite han förstår av den svenska modellen. En konjunkturfluktuation kan hanteras av parterna, men en strukturell smäll av stora mått kräver insatser från samhället. Lämpligen i form av arbetsmarknadsutbildning, som ger möjlighet att skola om sig.
Så sluta sura över att det går dåligt för Sverige och att ingen förstår er, ta ansvar och inför en aktiv arbetsmarknadspolitik värd namnet. För övrigt bloggade Krassman här om dagen apropå vikten av samtal över blockgränserna, rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar