Kalla fötter?

I dagens SvD läser jag åter om oron kring vad som kan hända i tider av lågkonjunktur, när så många lämnat A-kassorna. Jag är inte förvånad över de halmstrån som regeringen nu greppar efter, för att dämpa de negativa effekterna för både individer (och kommunerna) om personer som blir arbetslösa saknar inkomstrelaterad A-kassa. Frågan är väl bara om det inte vore på sin plats att erkänna att det var en onödig och synisk omväg som regeringen tog och som de nu måste backa från. Politiken liknar kvarglömd fallfrukt, snart är det inte bara nattfrosten som biter i skalet, snart sänker sig vintermörkret över arbetsmarknaden.

När statssekreterare Eva ­Uddén Sonnegård på arbetsmarknadsdepartementet på E24 får frågan "Hur ser ni på läget?" svarar hon "-Varslen ökar, men från en låg nivå. Man måste avvakta och se vad som faktiskt händer. Många omfattas av trygghetsavtal om de blir uppsagda. Vi har också satsat ordentligt med resurser på ­Arbetsförmedlingen."

Visst måste man se vilka varsel som verkligen omsätts i uppsägningar och visst på de flesta ställen finns också någon form av trygghetsavtal (kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare). Men det som förvånar mig är den sista delen, vaddå ordentliga resurser till arbetsförmedlingen? Det har genomförts en megaomorganisation i rasande tempo. Inga extra pengar för att täcka de kostnader som uppstår i samband med en omorganisation, däremot ett sparbeting på 500 miljoner kr. Hur detta kan sägas vara en satsning är verkligen både förvånande och upprörande. Med tanke på att arbetsbördan med största sannolikhet kommer att öka, borde det självklara vara att tillskjuta resurser för att anställa fler arbetsförmedlare. Detta behöver också kombineras med olika insatser för att stärka de arbetslösas möjlighet att finna och få ett nytt arbete.

Det arbetsmarknaden behöver när det gungar, är en tilltro till att det politiska systemet har förmåga att hitta stabila lösningar som ger goda effekter på lång sikt, inte bara för dagen.