Nytrygghet?

På DN-debatt kunde vi härom dagen läsa om Svenskt Näringsliv och deras nya teorier om vad som orsakar ojämställda löner. Visst hisnar tanken; om vi alla (framför allt kvinnor) bara bytte jobb med varandra lite oftare skulle ojämställda löner snart vara ett minne blott... Jag trodde att alla var överens om att grunden för den lön som arbetsgivaren betalar är vilket jobb det handlar om. I så motto ska det inte heller vara skillnad mellan kvinnors och mäns löner för jobb som är lika/likvärdiga. Det som framskymtar i artikeln är att Svenskt Näringsliv anser att det i större utsträckning är marknaden (tillgången på arbetskraft) som borde bestämma lönen.

Därefter går de vidare till sin minst sagt ideologiskt färgade uppfattning (som de gärna vill upphöja till fakta) om att tryggheten på arbetsmarknaden i Sverige är allt för hög. Jag tror att det snarare är bilden av tryggheten som är allt för upphaussad. Sverige har en arbetsrätt som under lång tid har möjliggjort stora omställningar på arbetsmarknaden, detta har inte förändrats. Möjligen är det snarare en effekt av att visst propagandamaskineri nått framgång så att företag tror att det är omöjligt att säga upp anställda i händelse av att till exempel orderingången sviker... Fortfarande är det enkelt (och billigt) att säga upp människor på grund av arbetsbrist. Det som är svårt, är att göra sig av med anställda av andra personliga skäl.

Det som behövs på arbetsmarknaden är inte mer otrygghet. Kanske det snarare behövs en ny ansvarstagande arbetsgivarpart som intresserar sig för det verkligt livslånga lärandet. Detta skulle kunna bidra till att arbetskraften kan röra sig mellan olika sektorer och företag och hela tiden förädla sin kompetens, till värde för sig själv och alla andra.