Eldfängt - långt i från befängt!

Läser i SvD om reviderade krav i jakten på nya brandmän. Helt klart framgår i artikeln att de krav som ställts idag inte alltid är kopplade till de krav som är motiverade utifrån arbetsuppgifterna. Det är på tiden att kraven ses över. Det är inte endast kvinnor som kommer till korta idag och som kan komma i fråga i framtiden.

Det är med andra ord inte fråga om att sänka kraven enbart för att få in fler kvinnor i kåren, det handlar om att säkerställa att kraven är ändamålsenliga. Jag tycker att det är viktigt att kraven motiveras utifrån arbetsuppgifterna, vilket gynnar både kvinnor och män. Åsa Jansson, brandman i Södertörns brandförsvarsförbund säger att "-Den fysiska styrkan är viktig, men att tunga moment ofta kan lösas gemensamt på en olycksplats eller med hjälpmedel. Hon visar upp en cylinder som används för att bända loss människor vid bilolyckor, och säger att det hör till de tyngre redskapen. – Men om vi blir fler kvinnliga brandmän kan vi kanske påverka tillverkarna. Lättare verktyg gynnar ju alla brandmän. "

Vem vet, kanske öppnas det en helt ny marknad för att ta fram bättre hjälpmedel, som precis som Åsa säger kommer både kvinnor och män till godo.

Det är fuskigt!

I SvD fortsätter skriverierna kring hårdare tag mot fusket i kollektivtrafiken...

Jag tycker i och för sig att alla ska göra rätt för sig och betala sina avgifter. Kunde det inte vara bättre att återinföra enhetstaxan och göra det attraktivt för fler att åka kollektivt. Då kanske fler av de som idag "fuskar" också skulle betala för sig?

Ur ett miljöperspektiv vore det dessutom bättre om ännu fler kunde attraheras att åka kollektivt. Enhetstaxan är en viktig pusselbit, liksom tillförlitligheten, inte minst för oss som bor en bit ut i länets mer perifera delar. Det är helt enkelt en fråga om att få livet att fungera och då måste bussar och tåg gå och komma fram i tid.

Det är riktigt "fuskigt" att det känns billigare och tryggare att ta bilen än att åka kollektivt.

Årstider på arbetsmarknaden

Sitter på tåget från Köpenhamn på väg hem från en nordisk träff med fackliga kamrater. Mina tankar vandrar iväg och jag funderar över fackföreningarnas "makt" i skenet av det som händer ute i den stora världen... Jag kan inte undgå att reflektera över vad som händer när finansmarknaden får "stora darren". Bankerna springer benen av sig till riksbanken som med allvarsam min tar emot och ställer upp (för allas vår skull). Vanligt folk, du och jag, får som vanligt själva se om vårt hus. Fortfarande finns det arbetslöshetskassor och fackföreningar att söka sin tillflykt till. Vad skulle ha hänt om lågkonjunkturen hade låtit väntat på sig lite till och den nuvarande regeringens politik hade tillåtits frodas ytterligare en tid. Hade det då funnits någon fackförening och någon arbetslöshetskassa kvar?

Det finns de som tillskriver fackföreningarna i Sverige en stor makt, ofta beskrivs den dessutom som orimlig. Men ingen har någonsin sagt att det är orimligt att de fackliga organisationerna är med och tar ansvar när verksamheter hamnar i svårigheter och av marknaden tvingas rationalisera bort delar av sin personal. Läser i DN om fler konkurser och de ökade varslen och att fler och fler tjänstemän också drabbas av detta. SvD ger tips om hur man ska klara att bli av med jobbet.

I Sverige (och i Norden) ska vi vara stolta över de fackföreningar vi har, vilka byggs upp av enskilda individer som sluter sig samman för att påverka såväl sin dagliga arbetssituation och som tar ansvar när marknaden sviker, och går in i höstmörkret mot midvinter innan en ny vår gryr.