Sitter på tåget från Köpenhamn på väg hem från en nordisk träff med fackliga kamrater. Mina tankar vandrar iväg och jag funderar över fackföreningarnas "makt" i skenet av det som händer ute i den stora världen... Jag kan inte undgå att reflektera över vad som händer när finansmarknaden får "stora darren". Bankerna springer benen av sig till riksbanken som med allvarsam min tar emot och ställer upp (för allas vår skull). Vanligt folk, du och jag, får som vanligt själva se om vårt hus. Fortfarande finns det arbetslöshetskassor och fackföreningar att söka sin tillflykt till. Vad skulle ha hänt om lågkonjunkturen hade låtit väntat på sig lite till och den nuvarande regeringens politik hade tillåtits frodas ytterligare en tid. Hade det då funnits någon fackförening och någon arbetslöshetskassa kvar?Det finns de som tillskriver fackföreningarna i Sverige en stor makt, ofta beskrivs den dessutom som orimlig. Men ingen har någonsin sagt att det är orimligt att de fackliga organisationerna är med och tar ansvar när verksamheter hamnar i svårigheter och av marknaden tvingas rationalisera bort delar av sin personal. Läser i DN om fler konkurser och de ökade varslen och att fler och fler tjänstemän också drabbas av detta. SvD ger tips om hur man ska klara att bli av med jobbet.
I Sverige (och i Norden) ska vi vara stolta över de fackföreningar vi har, vilka byggs upp av enskilda individer som sluter sig samman för att påverka såväl sin dagliga arbetssituation och som tar ansvar när marknaden sviker, och går in i höstmörkret mot midvinter innan en ny vår gryr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar